Drömmar, #1

Jag och Robin skulle åka iväg, för vi hade bestämt för länge sen att vi skulle åka på en weekend.
Jag ville inte, vi hade juh så mycket att göra hemma. Och jag hade ingen aning om var vi skulle.
På tåget ser jag att robin har gjort en massa saker i vårat badrum, han har satt upp en hylla och en massa speglar. Det är jättefint. Men han hör mig inte för han är inte där. En spegel med 4 speglar som man kan veckla upp eller ner, ovanpå varandra, vad har man en sådan till?
Vi kommer dit, jag ser en spökflicka som hela tiden drar i mig för att se till att jag kommer in i huset, ingen annan ser henne. men jag vill inte gå in där!
Spökflickan fortsätter dyka upp och dra mig i riktning in mot huset, Robin ser ingenting.

Väl inne i den stora herrgård som vi kom till upptäcker jag att vi är där som en grupp, de packar upp en massa god mat. Men ingenting är vegetariskt
Jag frågar hur vi gör med maten, och kommer genast på att vi kom överens om att jag skulle ordna maten själv för den här resan.
Det löser sig säkert.

När jag sedan börjar se mig omkring i allrummet vi är i så inser jag, att alla har anorexia. Den här resan är en rehab för människor med ätstörningar. Vad gör vi här?
Men jag vet att vi bokade den här resan medvetet.
En kille fångar mitt intresse speciellt då han är väldigt stor och har en kraftig benstomme och breda axlar. Han var den som såg mest sjuk ut då han sjukt undernärda kropp och skelettsmala armar blev en sådan konstrast till hans stora bröstkorg och stora insjukna ansikte.

Vi ska ut på gården, det är klassiska grusgångar. Det är många som bor på herrgården, men de är olika hus, olika avdelningar, vad är det här för hus egentligen?
Någon skriker, jag inser att det finns en sjukdom i huset, som sätter sig i hjärnan.
Jag minns inte hur det hela började, men två små tentakler sätter sig i pannan på dig och dina ögon vrids in i huvudet, det tar några sekunder, sedan vaknar du upp och har precis samma tentakler som kommer från.. jag såg aldrig var de kom ifrån. För jag sprang. Jag hör hur folk börjar skrika, jag ser hur nyfikna grannar tittar ut genom de många många fönstren Eller är de också sjuka?

Sedan vaknar jag. Minns inte så mycket mer.

When She Loved Me

Ikväll fick jag en sådan kick i medvetandet så det hette duga.
Jag ska inte på stå att jag är en hemsk fru. Men vem har jag blivit?
Har lovat baby att vara glad ikväll nu när han inte är här, och det är fan en utmaning bara att inte börja gråta när jag skriver det här.
Men jag har lyckats sansa mig relativt bra hela kvällen.

Jag har funderat mycket, sedan han åkte och jag har ingen aning om vad jag har gjort i snart 2 timmar egentligen. Lämnat in en läxa som jag inte vet om jag kommer få godkänt på, men skit samma. Jag har ingen motivation alls.

To the case.
Jag är en egocentrerad, gnällig, och påfrestande flicka med kontrollbehov.

Och det värsta är att jag inte har sett det här. Jag har inte sett det här alls.
Hur har jag inte kunnat det? Jag har tyckt att jag offrar allt som alltid lagar mat, diskar, tvättar och städar för att vi ska ha det fint här hemma.
Men är det egentligen det som är viktigt? Har jag redan kommit så långt att jag mentalt är en 40 årig utsliten kärring som inte kan se annat än hur skitigt det är på handfatet i badrummet?

Har jag försökt på fel sätt? Jag är inte ens säker på vad jag ska göra av med mig själv ikväll. Å ena sidan vill jag att Robin ska komma hem till ett paradis ikväll och bara: OMG, Hon älskar mig och jag har inget att vara orolig för!
Men hur ska jag kunna åstadkomma det? Vad är det jag behöver göra egentligen?
Är inte det bästa sättet att visa att jag älskar honom genom att förändra mig själv istället för att försöka arbeta röven av mig med saker han egentligen inte bryr sig om?

Jag har så extremt svårt för sådana här kvällar, jag sitter hemma och Robin är ute och tokfestar. Men samtidigt, så fick jag det berättat för mig, hur många gånger har det inte varit tvärt om? Robin måste jobba och jag springer runt och festar och roar mig. Och allt jag gör nu är gnäller över hur ensam jag känner mig varje kväll och att jag har så tråkigt.

Jag har vetat att det ska vara såhär. Men att acceptera att Jag och Robin kommer ha det såhär i x-antal år till. Jag vill verkligen inte acceptera det. Det är det som har varit mitt problem. Jag väntar bara på den dagen då allt ska vara över och vi kan få ett normalt liv som ett par. Men det kommer inte hända. Inte än på några år.
Det är juh det här jag alltid har velat, lära mig att vara själv, och samtidigt har jag en fantastisk relation. Hur jag kan inte vara nöjd med det här? Det är en fantastisk möjlighet att göra alla de saker jag alltid velat göra.
Johanna. Ta tag i dig själv och börja se saker för vad de egentligen är.
Det här är ditt liv, gör det till så som du vill ha det.

Och allt jag gnäller på, och alla människor.
Jag ska sluta med det, det är inte hälsosamt. Jag har fokuserat på helt fel saker i livet. Snart är mina kurser över, och jag ska eventuellt söka nu inför hösten.

Och jag ska sluta vara ett sådant kontrollfreak, för det är när man släpper som de stannar för de vill inte för att jag håller i dem för att jag är för rädd att han ska försvinna. Han som betyder mest utav allt, han som gör luften värd att andas.
Hur kan jag ha kvävt honom så länge utan att märka att jag skadade honom?

Det är så många tankar som bara flyger omkring i huvudet på mig just nu att jag inte är säker på vad fan jag ska göra av allt. Men det ordnar sig.

Tack.
För allt kommer ordna sig.